Du har säkert sett dem. Magra och kanske skadade. Katter som söker skydd mot kyla och regn. Utsvultna skriker de efter mat.
Bara i Sverige finns runt 100 000 hemlösa katter. I Kattvärnet i Haninge får några av dem en tillfällig fristad.
– Okunskap är egentligen det vi slåss mot, säger Elise Sjödahl, en av Kattvärnets eldsjälar.

Lizzie närmar sig med försiktiga steg. Så möts våra blickar. Med sina stora uttrycksfulla ögon betraktar hon mig. Avvaktande. Nyfiket. Jag håller andan, sitter så stilla jag bara kan. Plötsligt är ögonblicket över. Lizzie drar sig tillbaka igen, till sin trygga vrå.
- Lizzie och hennes bror hittades övergivna i en kartong en kall vinterdag när snöstormen yrde, lämnade åt sitt öde. Men Lizzie och hennes bror hade tur. Någon råkade se kartongen och de kunde räddas. Deras öde delas av cirka 100 000 övergivna katter i Sverige. Många tror fortfarande att en katt överlever i det vilda. Men faktum är de flesta svälter ihjäl. De som ändå lyckas överleva några år lever ett hårt liv, ofta skadade och sjuka.

En fristad i väntan på nya hem
I ett avskilt hörn i ett industriområde i Haninge, söder om Stockholm, ligger en tvåvåningsbyggnad. Den varmgula putsade fasaden skuggas av byggnaden mitt emot i eftermiddagssolen. Vid gaveln, utanför den glasade ingången, står några vita plaststolar prydligt uppställda. Det är slutet av april och en av årets hittills varmaste dagar. En vindpust fläktar skönt mot ansiktet. Så stannar Elise Sjödahl, pekar med ena handen mot byggnaden.
– Här är det, säger hon.

Vi är framme vid Kattvärnet, ett av Sveriges drygt 80 katthem. Kattvärnet är en ideell förening för hemlösa katter. Här arbetar drygt 50 eldsjälar ideellt för att rädda livet på utsatta katter och hjälpa dem att hitta nya trygga hem.

Vi kliver in i lokalen, Elise och jag. Solens mjuka eftermiddagsljus letar sig in genom fönstren. Några av katterna kommer fram, nyfikna. Kanske hoppas de få lite godis.
– Vänta lite, jag måste bara ringa ett samtal, säger Elise lite jäktat. Någon har dumpat en katt utanför polishuset.

Hon går bort till pentryt längst in i lokalen, tar av sina svarta solglasögon, plockar fram telefonen ur fickan och slår numret.


Elise Sjödahl

Under tiden ser jag mig omkring. Längs väggarna finns nio små möblerade rum. Eller burar, som de kallas här. I varje bur finns klösmöbler, fåtöljer och mysplatser att gömma sig på. Trasmattor på golvet. Gardiner i fönstren. Som ett hem i miniatyr. Varje nätdörr har en skylt som berättar om katterna som bor där. Här bor Lizzie och hennes bror Zlatan tillsammans med 17 andra hemlösa katter.

Mitt i lokalen står en ställning med vykort och väggalmanackor. Med kattmotiv förstås. Flyttar blicken lite till vänster. Hyllor och bord med muggar, pennor och kattleksaker. Och så mitt i allt, en soffa inbäddad i en mintgrön filt. I bakgrunden hör jag Elise. En katt far illa och har lämnats vind för våg. Hon låter engagerad och försöker ge råd.

Här bor katterna i väntan på nya trygga hem.

Hittekatter och omplaceringskatter
Elise är klar med samtalet. Vi sätter oss vid köksbordet och hon börjar berätta historien om Kattvärnet.
– Drygt 700 katter har hittat nya hem via oss sedan föreningen startade 1998, berättar hon. I snitt stannar katterna tre månader hos oss innan de hittar nya hem. Men i år tycker jag det har varit svårare att hitta nya hem åt katterna. Det kanske beror på lågkonjunkturen.

Hon tar en klunk vatten, ställer glaset ifrån sig på den brunmönstrade vaxduken. Stryker en rödblond hårslinga från ansiktet och fortsätter.
– Här tar vi emot både omplaceringskatter och hittekatter. En omplaceringskatt, det är alltså en katt som inte längre kan bo kvar hemma.

En katt som inte längre får bo kvar hemma? Jag ser frågande på Elise som förklarar:
– Alltså, det kan bero på många saker. Någon i familjen blir allergisk, familjen flyttar till lägenhet och katten får inte följa med eller så kan det bero på att katten inte längre trivs hemma. En hittekatt, det är en katt som övergivits, lämnats att dö. En sådan katt har ofta farit illa och kräver mer tid av oss.

Ständig kamp mot okunskap
Elise är en av Kattvärnets eldsjälar. Hon har varit engagerad i föreningen i flera år och sedan tre år tillbaka sitter hon i styrelsen. Elise är en sann djurvän. Redan som liten räddade hon grodor från att bli överkörda på vägen. Katt har hon haft så länge hon kan minnas. Hemma bor två, en hane och en hona, båda från katthem förstås. Katter är hennes passion, säger hon.
– Det är så självklart för mig att ha katt. Katter är så genuina.

Elise förvånas fortfarande över människors okunskap. Och av den attityd som följer på okunskapen.
– Okunskap är egentligen det vi slåss mot, säger hon med eftertryck. Det är så många som inte tar reda på vad som är bra för deras katt. Som det här med kastrering…

Elise suckar, sätter ner sitt vattenglas på bordet och slår ut med armarna.
– Vet du, säger hon. En man sa till mig en gång att eftersom han aldrig själv kunde tänka sig att kastrera sig skulle inte heller hans hankatt kastreras. Och ändå finns det så mycket kunskap idag som visar att hankatter inte mår bra av att gå okastrerade. Och tänk på alla oplanerade kattungar som kommer till världen som sedan ingen vill ta ansvar för!

Lizzie på upptäcktsfärd i katthemmet

För att sprida kunskap om kattskötsel och om föreningen finns Kattvärnet på plats på olika kattutställningar under året.
– Vi är där för att visa att vi finns, berättar Elise. Det ger oss en möjlighet att marknadsföra oss. Och så säljer vi kattleksaker och lite annat.

Många bäckar små
Precis som andra katthem drivs Kattvärnet med små medel. Föreningen är beroende av frivilliga insatser. Verksamheten finansieras till största delen genom sponsring, medlemmar och gåvor från företag och privatpersoner. Gåvorna kommer i form av pengar eller överblivna saker som klösmöbler, sand, mat eller leksaker. Kattvärnets årliga vår- och julmarknader ger ett välkommet tillskott till kassan. Elise berättar att de också söker olika bidrag, bland annat från Djurskyddet.
– Men det är inga stora belopp det rör sig om. Varken staten eller kommunen har några bidrag vi kan söka. Men det finns olika privata fonder där vi kan söka bidrag.

Pengarna används bland annat till katternas hälso- och sjukvård. Många hittekatter behöver kastreras och vaccineras. Andra har öronen fulla av skabb eller skador efter ett hårt uteliv. Och oavsett bakgrund behöver alla katter mat, kattsand och leksaker.

Elise tar en ny klunk vatten. Så reser hon sig.
– Nä, vet du. Nu är det dags för någon av katterna att komma ut ur buren.

Det blir Lizzie och Zlatan som först får komma ut. Nyfiket går de på upptäcktsfärd i lokalen, var och en på sitt håll. Kollar på de andra katterna i sina burar. Nosar på soffan med den mintgröna filten. Tittar nyfiket ut genom ytterdörren av glas. Zlatan är modigast. Han smyger fram till Toras bur. Spanar försiktigt in. Tora är ny och fortfarande rädd för det mesta. Hon fräser åt Zlatan när han kommer för nära hennes nätdörr. Zlatan backar, ger upp och går med bestämda steg bort till Elise, som plockar upp honom i famnen.

Zlatan i Elise Sjödahls trygga famn

Drömmen om ett större katthem
Behovet av en trygg fristad för de hemlösa katterna är enormt. Kattvärnet drömmer om en större lokal med plats för karantän och fler katter. Snart kan den drömmen bli verklighet. Ett kontrakt på en större lokal, mitt emot, finns inom räckhåll.
– Om vi får kontraktet vill vi starta ett kattpensionat som ska finansiera karantänen, säger Elise. Och med större yta blir det plats för fler katter i katthemmet.

Kattvärnet har öppet för besök två dagar i veckan. Den som blir intresserad av en katt kan tinga en katt samma dag men får aldrig ta katten med hem direkt.
– Vi vill undvika impulsköp, säger Elise. Vi tycker det är viktigt att man har tänkt igenom det noga innan man skaffar en katt.

Åsa, 2 år, bor på Kattvärnet med mamma Alice.

Därför har kattvärnet som regel att det ska det gå minst tre dagar innan man får ta med sig katten hem. Då hinner man fundera men också skaffa hem mat, leksaker, kattlåda och allt annat som katten behöver i sitt nya hem.
– Det allra viktigaste är hur man behandlar sin katt, menar Elise. Och de som köper sin katt av oss är genuina djurvänner som tar ansvar för sin nya familjemedlem. För det är ju faktiskt det katten är, en familjemedlem.

Att ge är att få
Det börjar bli sent. Eftermiddagssolen har försvunnit bort och det blir mörkare ute. En nyckel sätts i dörren och in kommer Helena Andersson, en annan av Kattvärnets eldsjälar. Det är hon som har kvällspasset idag, det är hennes tur att tömma kattlådor, ge mat och kanske medicin, leka och gosa med katterna. Elise och Helena pratar och skrattar om vart annat. Helena får reda på det senaste om katterna, vad som hänt under eftermiddagen.

Det är dags för Elise och mig att gå.
– Fem minuter till bara, säger Elise.

Elise går bort till hankatten James, öppnar nätdörren och stryker hans sträva svart och vita päls. Kliar honom på huvudet. Han spinner högt. En kärleksfull hälsning från ett hjärta till ett annat.

Helena och Elise får en pratstund med James.

Att ge är att få, har någon sagt. Och Kattvärnets eldsjälar ger och får mycket kärlek tillbaka från katterna.

– Det ger en mening att arbeta som volontär här, avslutar Elise.